Jag har äntligen nått rock-bottom. Det var det jag behövde nå.
Att höra mina vänner prata om de arbetslösa patetiska människorna de tycker synd om.. Och sedan säga till mig "inget illa menat!".. Jag tål inte det!
Men det konstiga är, jag tål verkligen inte när någon tycker synd om mig, för jag ser det som om de ser ner på mig.. Men ändå vill jag ha stöd ifrån de!
Jag frågar aldrig om hjälp! Det händer inte. Mina föräldrar vet detta, jag frågar aldrig dom om pengar, även när jag har -46 kronor på kontot och har 4 räkningar som är påväg till kronofogden. Sen den första gången jag ber om hjälp ifrån SOC. Då får man ett jävla NEJ!
Jag behöver tydligen gå dit med en spruta i armen, eller behöva vara en utlänning som inte vill lära sig svenska eller vill vara en svensk.
Har suttit och gråtit hela kvällen. JAG VILL INTE BO HÄR! JAG VILL INTE VARA HÄR!
Men som min pappa sa, man behöver nå rock-bottom för att komma vidare i livet..
Får se hur det går nu..